Tomas Andersson Wij

Tomas Andersson Wij

Support: Micke Allén

Det har varit mycket Tomas Andersson Wij i höst, bland annat i och med det egna TV-programmet ”Tomas Andersson Wij spelar med” och boken ”Tomas Andersson Wij pratar med”. Och i vår blir det ännu mer TAW, då släpper han sitt tionde studioalbum och följer upp med en omfattande Sverige-turné under mars och april nästa år. Biljetterna släpps den 28 november.

Tomas Andersson Wij håller på att slutföra sitt tionde studioalbum tillsammans med hyllade Deportees som kompband och producenter. Skivan planeras komma i början av 2017. Till våren följer en omfattande Sverigeturné där han besöker arton städer.

Nyligen sändes sista avsnittet av TV-succén "Tomas Andersson Wij spelar med" - fyra kvällar inspelade på Vasateatern i Stockholm med musik och samtal artister emellan. Säsongens gäster var Peter LeMarc, Veronica Maggio, Lars Winnerbäck och Timbuktu.
Och för två veckor sedan släppte Bonniers boken ”Tomas Andersson Wij pratar med”, där den tidigare journalisten samlat sina bästa intervjuer och skrivit ett långt förord om hur allting började för honom när 90-talet var ungt.

Till allas glädje; mycket TAW i höst och mer därtill i vår, då med nytt album och vårturné.

------------------------------

Jag minns inte första gången vi träffades, men det måste ha varit i mitten av 80-talet. Micke Allén hade flyttat från Helsingfors till Stockholm, och han kände min flickvän. Micke var tio år äldre och skrev fantastiska låtar, som skulle få stor betydelse för mig. Han var den som inspirerade mig att skala av mitt uttryck och göra texterna enklare.

Ett par år senare bröt Micke upp från det nya liv han skapat sig i Stockholm, där ryktet om hans musik börjat sprida sig. Han flyttade till den lilla byn Döshult nära Viken i Skåne och gifte sig, men bara några månader efter bröllopet lämnade hans fru honom. Och Micke bodde kvar i det gamla skruttiga huset på åkern tillsammans med två katter.

Om jag var i Skåne eller Köpenhamn brukade jag ringa och fråga om jag fick hälsa på. Och varje gång spelade Micke upp nya fantastiska sånger, som har följt mig sedan dess. Sånger som är både enkla och avancerade, och som går utanför singer-songwriter-klichéerna. Med texter om att lämna sitt hemland och ett strikt religiöst hem, om att göra sig av med uttjänta drömmar och andra människors förväntningar, om att försöka skapa ett liv på egna villkor, utanför allfarlederna.
Det lilla huset i Döshult återkommer i många av låtarna. Jag tänker mig det som en ljus symbol: för livet som trots allt går vidare och för en ovanligt anspråkslös livshållning. Här har vi en människa som, av någon anledning – jag har aldrig fått något riktigt svar av Micke – valt att tacka nej och dra sig undan.

Vi var många som hälsade på honom i huset, många musiker och konstnärer, och fantastiska demos började spelas in, som kopierades, spreds och till slut nådde EMI. Micke erbjöds kontrakt och en känd producent, men tackade nej.
När jag spelade hans låt ”Nästan nöjd” i P3 på 00-talet tog det fart igen, men Micke var fortfarande inte intresserad av någon som helst offentlighet.
De senaste tjugo åren har jag, någon gång per år, ringt och tjatat om att han ska spela in sina låtar. I fjol sa han plötsligt ja. Vi träffades med hans basist från de tidiga åren, Sven Lindvall, och satte grunderna på tre dagar. Mickes röst visade sig vara bättre än någonsin. Han har fortsatt att skriva och sjunga under de här åren, för en publik på ungefär tre personer. Han är en briljant musiker som på skivan själv spelar gitarrer, mandola, trummor, banjo och munspel.

Som producent har jag velat behålla det intima, enkla och lekfulla soundet från hans tidiga portademos. Och så det finska – den dova malmklangen från öst, det där rakt igenom ocyniska, det på samma gång kärva och naivt romantiska.

Tomas Andersson Wij,
Stockholm 2 juni 2016


Boka bord